Gitarrblogg

Det finns något nästan magiskt i João Gilbertos sätt att spela gitarr. Han spelade aldrig högt, aldrig dramatiskt, aldrig för att imponera. Allt låg i den där mjuka, nästan viskande rytmen som känns som en kvällsbris i slow motion.

Det fina med João är hur han visar att enkelhet kan vara djupt uttrycksfull. Ett stilla kompspel, en varm nylonklang och en röst som nästan svävar ovanpå ackorden. Den känns viktlös, men samtidigt oerhört närvarande – som om varje fras är utandad snarare än sjungen.

När bossa nova var nytt var det här något radikalt. Många förstod inte vad de hörde. Den återhållna rösttekniken tolkades av vissa som osäkerhet eller “falsksång”, när den egentligen var något helt annat: ett medvetet, minimalistiskt uttryck där kontrollen ligger i det man inte gör.

Just därför kan Desafinado kännas som en tydlig kommentar till tidsandan. Texten är artigt formulerad men ändå skarpt riktad mot dem som avfärdade den nya stilen som “fel”. Den är både försvarstal och uppgörelse – en påminnelse om att känsla inte alltid låter som skolboken säger.

Kanske är det just därför João Gilbertos musik fortfarande känns så modern: den bygger mer på närvaro än på volym. Det är musik som andas. Musik som lämnar plats.

Musiktips: Lyssna på “Desafinado” med João Gilberto.

Håkan Hellström är inte främst känd som gitarrist, men gitarren är ändå själva hjärtat i många av hans låtar. Ofta ligger det en enkel, akustisk grund i botten – ett par öppna ackord och ett varmt, mjukt gung som ger plats åt texten.

Det fina med Håkans musik är att den är så sjungbar och organisk. Den fungerar lika bra på en klassisk gitarr som på en stålsträngad. Många av hans mest älskade låtar – som Valborg och Din tid kommer – hade kunnat vara vispop, rock eller bossa nova. Allt sitter i känslan, inte i instrumentet.

Musiken är direkt, melodisk och inkluderande. Den bjuder in snarare än imponerar, och kanske är det därför så många fastnar för den redan från första lyssningen.

Musiktips: Lyssna på “För sent för Edelweiss”. Här bär en enkel gitarrgrund nästan hela låten – några få ackord, ett mjukt gung och en melodi som är lika självklar på klassisk gitarr som på stålsträngad. Det är ett bra exempel på hur fokus ligger på känslan och texten snarare än på avancerat spel.

Ana Vidović är en av de där gitarristerna som får svår teknik att se enkel ut. Det är som om handen redan vet vart den ska, och musiken bara flyter fram utan friktion. Hennes spel har en slags stilla energi – lugnt på ytan men glödande därunder.

Det jag ofta fastnar för är hur okonstlat hon fraserar. Inget känns forcerat. Det är som om hon ger varje ton utrymme att landa i sin egen takt. Kanske är det det som gör hennes musik så lätt att lyssna på, även när styckena är krävande: man hör aldrig ansträngningen, bara resultatet.

Det är en påminnelse om att virtuositet inte alltid behöver glänsa. Den kan lika gärna vara tyst, koncentrerad och helt fokuserad på musiken framför tekniken.

Musiktips: Lyssna på hennes tolkning av “Cavatina”.

Baden Powell är en av de där gitarristerna som får instrumentet att kännas större än sig självt. I hans händer blir gitarren både rytminstrument, orkester, sångare och slagverk. Det är nylonklang, men inte på ett stillsamt eller försiktigt sätt. Här finns jord, puls, kraft och en rytmisk närvaro som nästan känns fysisk.

Där João Gilberto ofta viskar fram sin bossa nova med en sval, återhållen elegans, finns det hos Baden Powell något mer rastlöst och rituellt. Hans spel kan vara mjukt och lyriskt ena stunden, men sedan plötsligt hårdna till i starka accenter, snabba basgångar och rytmiska figurer som driver musiken framåt.

Det är också det som gör honom så fascinerande som gitarrist. Han rör sig mellan flera världar samtidigt: samba, jazz, klassisk gitarr och afrobrasilianska rytmer. Musiken känns aldrig som en blandning i ytlig mening, utan mer som ett eget språk där alla delarna hör ihop. Det är sofistikerat, men aldrig stelt. Virtuost, men aldrig tomt.

I de så kallade afro-samborna, som han skapade tillsammans med Vinicius de Moraes, blir det extra tydligt. Där finns melodierna, harmoniken och den brasilianska sångbarheten, men också något mörkare och mer laddat under ytan. Gitarren blir inte bara ett komp till sången – den blir själva motorn i musiken.

För en gitarrist är Baden Powell en påminnelse om hur mycket rytm som kan rymmas i ett enda instrument. Man behöver inte alltid spela fler toner för att skapa intensitet. Ibland räcker det att få varje ton att landa med rätt tyngd, rätt riktning och rätt puls.

Musiktips: Lyssna på “Canto de Ossanha” med Baden Powell och Vinicius de Moraes. Här hör man hur gitarren driver hela låten framåt – rytmisk, suggestiv och samtidigt full av melodisk elegans.

Steve Hackett förknippas ofta med den elektriska gitarren: den sjungande tonen, de dramatiska solona och det fantasirika klangspråk som blev en viktig del av Genesis musik under 1970-talet. Men parallellt med allt detta har det hela tiden funnits en annan Hackett – den lågmälde akustiske gitarristen med en djup dragning till Bach, äldre engelsk musik och den klassiska gitarrens sätt att låta flera självständiga stämmor leva samtidigt.

På Horizons från Genesis-albumet Foxtrot 1972 hör man ett tidigt och mycket personligt försök att förena de världarna. Stycket är kort, intimt och tydligt inspirerat av klassisk musik, inte minst Bach. Spelet har redan en stark kompositorisk känsla: basen rör sig under melodin, ackorden öppnas upp och små motiv får klinga färdigt. Det låter fortfarande som en ung rockgitarrist som upptäcker vad sologitarr kan vara – men också som början på ett eget klassiskt språk.

Fyra år senare, i inledningen till Blood on the Rooftops på Wind & Wuthering, har uttrycket vuxit. Här är det klassiska gitarrspelet inte en fristående miniatyr, utan själva porten in i låten. Stämföringen känns friare, fraseringen mer självklar och övergången från solgitarr till Phil Collins sång är fullständigt naturlig. Hackett spelar med större tålamod och kontroll: tonerna presenteras inte bara korrekt, de får en riktning och ett känslomässigt sammanhang.

Efter Genesis fortsatte han att utveckla den här sidan av sitt musicerande, bland annat på de akustiska albumen Bay of Kings och Momentum. Det blir allt tydligare att den klassiska gitarren inte är en tillfällig avstickare från rockmusiken, utan en parallell konstnärlig identitet – ett rum där han kan arbeta med klang, polyfoni och berättande utan att behöva förstärkning eller ett helt band omkring sig.

När man sedan kommer fram till A Midsummer Night’s Dream från 1997, inspelad med Royal Philharmonic Orchestra, är förvandlingen slående. Här låter Hackett inte längre som en rockgitarrist som provar ett klassiskt uttryck. Han låter som en fullt utvecklad klassisk gitarrist: säker i klangbildningen, naturlig i fraseringen och kapabel att bära en lång musikalisk berättelse i dialog med en hel orkester. Tekniken finns där, men den står aldrig framför musiken. Det är färg, atmosfär och dramatik som är målet.

Det mest fascinerande är därför inte att Hackett rör sig mellan rock och klassiskt, utan att han gradvis gör gränsen mindre viktig. Samma romantiska melodik, samma känsla för mörker och ljus och samma vilja att få gitarren att berätta finns i båda världarna. Utvecklingen ligger i hur fullständigt han med tiden lär sig behärska det lågmälda uttrycket.

Lyssningstips – följ utvecklingen:
1. Horizons (1972) – den tidiga, koncentrerade solominiatyren där det klassiska språket börjar ta form.
2. Blood on the Rooftops (1976) – ett mognare och mer integrerat klassiskt gitarrspel, med större frihet i frasering och stämföring.
3. A Midsummer Night’s Dream (1997) – kulmen på utvecklingen, där Hackett framträder som klassisk solist tillsammans med Royal Philharmonic Orchestra.